Nancys liv vänds upp och ner vid hennes makes begravning när en äldre kvinna dyker upp med en bebis i famnen. Kvinnan påstår att barnet är hennes avlidne makes. Ljuger hon? Eller väntar ännu fler chockerande avslöjanden på Nancy?
Nancy såg på de sista spåren av sin makes begravningsceremoni. Hon kunde inte förstå att Patrick var borta. Han hade dött i en bilolycka. Det hade gått en vecka, men hon kunde fortfarande känna hans närvaro. Hur kunde han vara död?
Med tungt hjärta började hon gå mot utgången från kyrkogården och intalade sig att hon nu måste börja fundera på resten av sitt liv.
Plötsligt ställde sig en äldre kvinna med en bebis i famnen i vägen för henne.
“Är du Nancy?” frågade kvinnan medan barnet grät.
Nancy kände inte igen henne. Vem var hon?
“Ja, det är jag. Vem är du?” svarade Nancy.
Nancys hjärta var inte berett på det kvinnan, Amanda, skulle säga: att bebisen i hennes armar var Patricks barn.
“Bara du kan ta hand om det här barnet nu,” sa hon till Nancy. “Hennes mamma kan inte ta hand om henne.”
En rysning gick genom Nancys ryggrad. Hon stirrade på bebisen och backade undan.
“Nej, det kan inte stämma! Patrick var en kärleksfull make. Han skulle aldrig göra så mot mig!”
Nancy vände sig om och gick därifrån. Hon ville inte tvivla på Patrick.
“Akta dig!”
Nancy hade gått rakt in i en av Patricks gamla vänner, Mike. Hon var så förlorad i sina tankar att hon inte märkt var hon gick.
Mike började småprata med henne och erbjöd sina kondoleanser. Nancy ville egentligen inte prata med någon, men av artighet höll hon konversationen kort och gick sedan till sin bil.
Tankarna på bebisen upprepades i hennes huvud, men hon försökte avfärda dem. Men när Nancy öppnade bildörren, blev hon chockad. Samma bebis låg i hennes baksäte och grät.
Nancy såg sig omkring. Amanda var ingenstans att se. “Hur kom bebisen ens hit?” undrade hon.
Det var kallt, så Nancy tog av sig sin jacka och svepte in barnet i den.
Men hon stelnade till när hon såg ett födelsemärke på bebisens hals. “Det är inte möjligt,” mumlade hon för sig själv.
Födelsemärket var exakt som Patricks. Nancy ville inte tro att hennes man varit otrogen. Men nu behövde hon sanningen. Hon var tvungen att veta.
Nancy körde hem med bebisen, tog några hårstrån från Patricks hårborste och åkte till sjukhuset.
“Hej, jag vill göra ett faderskapstest,” sa hon till kvinnan i receptionen.
“Okej, det brukar ta några dagar att få resultatet,” svarade kvinnan.
“Kan det gå snabbare? Jag betalar extra.”
“Vi har expresshantering, men det kostar mer.”
“Jag tar det,” svarade Nancy. Hon lämnade in Patricks prover och betalade för testet.
Medan hon väntade på resultatet började bebisen gråta. Nancy kände på blöjan, men den behövde inte bytas.
Hon gissade att barnet var hungrigt. Eftersom det fortfarande var tid kvar, körde hon till mataffären och köpte ersättning, flaskor och några blöjor – utifall att.
Hon satte sig åter i väntrummet och matade bebisen. Efter vad som kändes som en evighet kom en sköterska med resultatet.
Hon räckte Nancy ett kuvert och gick därifrån.
“Det här är sanningen, och jag måste acceptera den oavsett om jag vill eller inte,” tänkte Nancy när hon öppnade kuvertet.
Hennes huvud snurrade när hon läste: “Faderskapsresultat – 99%.”
Nancy såg på den sovande bebisen i sina armar och svalde gråten. Patrick hade bedragit henne och hållit det hemligt.
Nancy bestämde sig för att inte leva med beviset på hans otrohet. Hon skulle hitta barnets mor och lämna tillbaka henne.
Hon körde hem och började gå igenom Patricks saker, men fann inget som kunde leda henne till älskarinnan. Hon sökte igenom hans kontor, lådor och skåp – inget.
Nancy suckade. Bebisen sov i vardagsrummet. Hon tog med sig babymonitorn och gick till Patricks bil. Hon sökte under sätena, i handskfacket, överallt. Inget av värde.
Då föll hennes blick på bilens GPS. Hon mindes att Patrick alltid var dålig på att hitta och använde navigatorn.
Hon gick igenom de senaste destinationerna. De flesta var bekanta: restauranger, järnaffären, kontoret. Men en adress dök upp oftare än de andra – en som Nancy inte kände igen.
“Det måste vara den,” tänkte hon och körde dit med barnet.
När hon kom fram stod hon framför ett enkelt hus. Hon tog upp barnet och knackade på dörren.
“Hallå? Är någon hemma?” frågade hon.
Efter tio knackningar utan svar, gissade hon att huset var tomt. Hon gick till grannhuset och ringde på.
Dörren öppnades långsamt – och Nancy stelnade till. Amanda stod där.
“Du?” sa Nancy.
“Hur… hur hittade du mig?” stammade Amanda.
“Jag försökte hitta min mans…” Nancy tvekade. “Hans andra kvinna. Jag ville lämna tillbaka hennes barn.”
En sorgsen blick for över Amandas ansikte. “Kvinnan som bodde här… dog för några dagar sedan. Hon fick en hjärtattack när hon hörde om din makes olycka. Emma finns inte mer.”
“Vänta… sa du Emma?” frågade Nancy, chockad.
“Ja,” nickade Amanda. “Kände du henne?”
“Var… var hennes efternamn Warren?”
När Amanda nickade, sänkte Nancy huvudet i skam. “Kan jag… få komma in? Jag skulle vilja prata lite.”
Amanda öppnade dörren och Nancy steg in. De satte sig i vardagsrummet.
“Emma var min klasskamrat,” började Nancy. “Hon var också min vän. Men jag svek henne… och Patrick…”
För 20 år sedan…
Nancy och Patrick stod i skolans korridor. Hon var vid sitt skåp när han kom fram.
“Hej, Nancy,” sa han tyst.
“Jag… jag måste berätta något,” fortsatte han nervöst.
“Ja?”
“Jag är kär i någon annan, Nancy. Jag vet att du har varit snäll, men jag är ledsen.”
Nancy blev chockad. “Säg att du skämtar, Patrick!”
Men han var allvarlig. Han älskade Emma – och Emma älskade honom.
Nancy sprang hem i tårar.
“Vad har hänt, älskling?” frågade hennes mamma.
Nancy berättade att Patrick gjort slut.
“Jag vill förstöra dem! Jag ska inte låta dem vara tillsammans!”
“Du kommer inte hitta lycka genom att förstöra någon annans,” sa hennes mamma. “Hämnd är aldrig rätt väg.”
Men Nancy ville hämnas.
Hon försökte sabotera förhållandet – spred rykten, försökte göra Patrick svartsjuk. Men inget fungerade. Emma och Patrick var lyckliga.
Till slut kom hon på en plan.
En kväll gick hon hem till Patrick.
“Jag är gravid,” sa hon.
Patrick blev chockad. “Är du säker?”
Nancy nickade. Hon sa att hon inte berättat för sina föräldrar och bad honom hålla det hemligt. Han gick med på det.
Patrick var ansvarstagande. Nancy visste att han skulle stanna hos henne – och lämna Emma.
Nutid…
“Jag ljög. Jag använde honom. Jag var inte gravid,” erkände Nancy. “Jag kunde inte stå ut med att förlora honom till Emma.”
Amanda skakade på huvudet. “Fick han aldrig veta sanningen?”
“Nej. Jag spelade med ett tag, men till slut sa jag att det var ett misstag. Då hade Emma redan flyttat. Hon var förkrossad. Patrick och jag blev tillsammans. Han letade aldrig efter henne.”
Nancy tittade på barnet i sina armar. Nu visste hon att Patrick till sist återvänt till Emma.
“Det är dags att rätta till det jag förstörde,” sa Nancy.
När hon gick ut från huset stoppade Amanda henne.
“Vad ska du göra med barnet?”
Nancy log. “Jag ska uppfostra henne som min egen. Kanske kan det hjälpa mig att få förlåtelse – från Patrick och Emma.”
Och Nancy höll sitt löfte. Hon uppfostrade lilla Catherine med kärlek. När Catherine fyllde 16 berättade Nancy allt för henne. Hon var rädd att dottern skulle hata henne – men Catherine log och sa:
“Inget förändrar hur jag känner för dig, mamma. Du har alltid funnits där. Du är min mamma i alla bemärkelser som räknas.”
Nancy grät tyst och kramade sin dotter. Catherines ord lättade hennes hjärta – och fick henne att känna att Patrick och Emma hade förlåtit henne.
